Bath

I de centrala delarna av staden finns många arkeologiska lokaler från romartiden, men många av dem ligger ungefär 4,6 meter under stadens nuvarande gatunivå. Omkring de heta källorna kan de romerska fundamenten, pelarna och baden fortfarande beskådas, men alla byggen av sten ovanför badens nivåer är från senare tidsperioder.

Baths klosterkyrka var en normandisk kyrka som byggdes på tidigare fundament. Den nuvarande kyrkan började byggas på 1500-talet och har en perpendikulärstil med flygande strävbågar och fialer med avsatser som dekorerar en krenelerad parapet. Tvärskeppet har ett solfjädervalv skapat av Robert och William Vertue. Mittskeppet fick ett passande valv under 1800-talet. Hela byggnaden lyses upp av 52 fönster. De flesta av stadens byggnader är av den guldiga och lokalt producerade så kallade bathstenen. Många av dessa byggnader härstammar från 1700- och 1800-talet. Den huvudsakliga stilen inom Baths arkitektur är georgiansk, som utvecklades från palladianismen som blev populär under det tidiga 1700-talet. Den ursprungliga tanken bakom mycket av Baths arkitektur är gömd av de honungsfärgade, klassiska fasaderna; i en era innan uppkomsten av lyxhotellen användes (och byggdes) de här eleganta residensen ofta för att vara en plats för övernattning. Man kunde hyra ett rum, en våning, eller ett helt hus under sin vistelse och även bli betjänad av husets tjänstefolk.

''The Circus'' består av tre långa och svängda husrader som ritades av John Wood den äldre i en cirkulär form som var menat för kommunala sammankomster och evenemang. I likhet med Colosseum har de tre fasaderna olika typer av arkitektur på varje våning, dorisk på bottenvåningen, sedan jonisk på huvudvåningen och som avslutning korintisk på ovanvåningen. Wood fick aldrig uppleva sitt unika exempel på stadsplanering stå färdigt eftersom han avled fem dagar efter att personligen ha lagt grunden till byggnaden den 18 maj 1754.

miniatyr|vänster|Insidan av Baths klosterkyrka. Den mest kända husraden i Bath är Royal Crescent som byggdes mellan 1767 och 1774, och som ritades av John Wood den yngre. Men allt är inte vad det verkar som; Wood ritade den stora svängda fasaden av vad som ser ut att vara omkring 30 hus med joniska kolonner, och det var också allt han gjorde. Varje köpare köpte en bestämd längd av fasaden och anlitade sedan en egen arkitekt för att bygga ett hus enligt deras krav. Det som ser ut som två hus i Royal Crescent är ofta faktiskt bara ett. Baksidan av byggnaden avviker från den övriga stadsplaneringen. Framsidan är helt enhetlig och symmetrisk medan baksidan har en blandning av olika takhöjder och fönstergruppering.

Omkring år 1770 designade den nyklassicistiska arkitekten Robert Adam Pulteneybron. Denna design liknade den som Rialtobron i Venedig hade. Pulteneybron blev inte bara ett sätt att ta sig över floden, utan även en marknadsplats. Dessa två broarna är några av väldigt få kvarlevande broar i Europa som har dessa två ändamålen. Sedan Pulteneybron byggdes har den genomgått omfattande ombyggnationer. Den döptes efter Frances och William Pulteney som ägde Bathwick-fastigheten till vilken bron blev en länk till resten av Bath.

Hjärtat av den georgianska staden var det så kallade "pumprummet" (''Pump Room''). Pumprummet och de så kallade "Lower Assembly Rooms" designades av den lokala byggaren Thomas Baldwin, som även skapade många andra byggnader i staden, däribland radhusen på ''Argyle Street''. Baldwin blev snabbt populär och spelade en ledande roll i stadens arkitektoniska historia. ''Great Pulteney Street'', där han senare bodde, är ett annat av hans många verk. Denna breda esplanaden byggdes 1789 och är över 305 meter lång och 30 meter bred. På bägge sidor av esplanaden finns det georgianska radhus.

Under 1960- och 1970-talen blev några av Baths stadsdelar ombyggda på ett frånstötande vis. Detta ledde till att vissa 1700- och 1800-talsbyggnader gick förlorade. Denna process blev till stor del stoppad av en populär kampanj med stöd från Adam Fergussons ''The Sack of Bath''.

Levererad av Wikipedia